Templet Ryoanji i Kyoto.

Japanska svärd

Historia Värde Funktion Betydelse

Idag är de japanska svärden till största delen en konstform... och en mästerlig sådan.... och ses traditionellt som en kultursymbol och representation för Japan. Likt övriga världen finns det flera olika teorier, åsikter och synpunkter gällande svärd ,men tveklöst utvecklades svärden i Japan till något som gick betydligt längre än att vara ett redskap för strid. De japanska stålsvärden beskrivs som kulturskatter med andliga karaktär och konst i världsklass. Denna kombination av andlighet, vapen och konst är en del av vad som gör de japanska svärden unika. ”Japanese swords embrace art and spirit and is proudly part of our cultural iron heritage” säger en av japans idag levande svärdssmeder Gassan Sadatoshi.

I Japan som i de flesta kulturer gick utvecklingen under historiens gång från brons och järnsvärd till de avancerade stålsvärd som i Japan troligen började produceras omkring 900-talet. Dessa komplexa svärd består av två typer av stål (egentligen tre), ett inre stål med låg kolhalt för att ge en mjuk kärna och göra svärdet flexibelt och ett yttre stål med hög kolhalt för ett hårt stål med förmågan att slipas extremt skarpt. Stålen värms, hamras och viks upprepade gånger tills det yttre är redo för att placeras runt den mjukare kärnan och de både delarna hamras samman och skapas till det slutliga bladet. Stålet är tamahagane och betyder ädelt stål, detta är den högsta nivån av stål. För fler varianter se texten om japanska köksknivar.

De japanska stålsvärden delas in i flera kategorier efter tidsperiod (med flera underkategorier och perioder) och typologi. Några av de mer relevanta är Jokoto (innan Nara 700-tal, inkludera ibland även Naraperioden).  Under Nara perioden kan vissa stålsvärd ha skapats, men troligen började detta under den följande Heian perioden.  Koto (gamla blad) kallas svärd från Heian 794 genom Kamakura, Muromachi, Azuchi- Momoyama och in på Edo perioden till 1614 v.t. efter detta kallas de shinto (nya blad) och shinto shinto är de ”nya nya” som producerades efter 1764 v.t.

Svärd tillverkades på många platser runt om i Japan, men det är fem skolor som ses som de mest framträdande och som producerat den högsta kvalitén och de mest legendariska svärden. Begreppet skola innebär i sammanhanget en kombination av plats metod och teknik. De platser som dessa skolor förknippas med är omsvepta av legendariska händelser och har starka samband med japans historia. De forna huvudstäderna Nara och Kyoto bidrog till att svärdstillverkningen var mycket produktiv i västra japan. Några av de främsta svärdsskolorna är Yamato i Nara, Yamashiro i Kyoto och Bizen i Okayama. Här tillverkades stålsvärd redan under Heian perioden 794–1185 v.t. Ett av bidragen Bizen bidrog med var den höga kvaliten av järnhaltig sand som fanns i området. Från Heian till Muromachi eran var Bizen i den absoluta toppen av svärdstillverkare och deras svärd användes av många generaler i samuraisläkterna. Den äldre Bizen stilen, Ichimonji och Osafune stilen producerade i detta område. Även Kamakura som både är en stad och en tidsperiod tillhör de områden som producerade högkvalitativa svärd och var hemvist för Masamune den mest kända svärdsmeden i Japans historia. Under Kamakura (Kanagawa) eran då regeringen var placerad där startade svärdstillverkning i Soshu.  Senare tillkom Mino som den femte av de mest kända skolorna. Men det fanns många fler mindre kända områden, tekniker och metoder. Under dynastin kallade nord-syd omkring 1336–1392, under 1400-talet och under Sengoku perioden 1500-talet kontrollerades Mino av mäktiga daimyos (samuraiernas länsherrar) och området blev mycket känt för sin svärdstillverkning: Skickliga svärdsmeder såg möjligheten att förse dessa samuraier med sina produkter och flyttade till området. Åsikterna är delade bland experterna när stålsvärden började tillverkas, vissa säger 900-tal och andra anser att redan under Nara eran år 710–794 v.t. tillverkades de äldsta av stålsvärden kallade Yamato-den, dessa tillverkades bland annat ursprungligen för krigarmunkar.

De flesta svärdssmeder, samlare och experter är överens om att Masamune som levde under 1200 och 1300-talen var japans främsta svärdssmed, eller delar första platsen med några få till.  Troligen kan begreppet och vilka svärd som ska ingå i vad som kallas Tenka Go Ken kunna omvärderas. Begreppet har skapats långt tillbaka i tiden och levt vidare, i slutändan är det som inom de flesta områden personlig smak vad man anser är de främst svärden som har skapats i Japan och Masamune brukar ses som en klass för sig. 

De fem stycken svärd som kallas för Tenka Go Ken vilket betyder de fem svärden under himlen, vilket innebär de främst svärden under himlen, är alla omgärdade av legender och berättelser om deras (svärdens) bedrifter och de har ofta ägts av flertal shoguns (japans militära ledare).Svärdet Dôjigiri Yasutsuna (tillverkat av svärdssmeden Yasutsuna) ägdes av krigaren Minamoto Yorimitsu som tjänade Fujiwara och Minamoto Yorimitsu mötte och dödade en demon i Kyoto med detta svärd. (Minamoto klanen blev senare den första shogun dynastin). Senare ägare är flera av de som påverkat japans kultur och samhälle som mest, bland annat  Tokugawa Ieyasu (Shogun) och shogun Tokugawa Hitetada. Svärdet finns idag i Tokyo nationalmuseum. Svärdet Mikazuki ”crescent moon” är tillverkat av smeden Munechika som bodde på Sanjo gatan i Kyoto i slutet av 900-talet. Ägdes bland annat av Tokugawa familjen. Finns idag på Tokyo national museum.

Svärdet Odenta: även kallat “The Best Among Swords Forged by Denta” Detta svärd sades ha förmågan att avfärda ondska och är ett av de svärd som är kopplat till magi.  Svärdet Onimaru: “Demon” ägs i dag av den kejserliga familjen och tidigare av Ashikaga shoguns Svärdet Juzumaru: “Rosary” finns idag i ett buddistiskt tempel.

Enligt den idag levande svärdsmeden Yoshihara Yoshindo sågs svärden som heliga skatter, de var som beskyddande amuletter, de offrades till gudar i shinto shrines och begravdes med kungligheter. De vapen som användes mest på slagfälten var spjut och pilbågar.

I de undersökningar jag genomfört inom bland annat arkeologi, historia och konstvetenskap framkommer tydligt att ledarnas relation till svärd, dess användningsområden och betydelsen är mångfacetterad. Bilden är tydlig i att svärden sågs ha personligheter, hade egna namn, och att det under flera tusen år funnits en koppling med drakar som ett av de vanligaste ingraverade motiven. Svärdens uppgift var vapen för strid både i den fysiska världen och i andevärlden. Förutom att svärden kunde ha egen personlighet sågs de kunna ha agens från sin ägare, den som höll i svärdet, det kunde ha agens från gudar, väsen eller vara besatta av demoner och svärdet kunde även vara besjälat i sig själv. Det sågs som viktigt att inget icke önskvärt som negativitet och ondska skulle få fäste i svärdet. Detta är en av anledningar till av svärdsmeder renar sig innan de smider svärdet, ber och offrar till kami (de japanska gudarna)  och avgränsar smedjan med samma typ av rep som används vid shinto shrines, vattenfall, drakgrottor och andra heliga platser.       

Svärd som tillverkades för shogun och högre samuraier fick bland annat karaktär genom att de var ofta prydda med vackra mönster och med gravyr. Ofta hade motiv och mönster kopplingar till naturen, växter, berg, djur och himlafenomen som ofta kan ses på tsuba, svärdens handskydd, vilket är ett konstområde för sig och vanliga samlarobjekt.

Tokugawa dynastin regerade som shoguns från ca är 1600 - 1867 v.t. Under denna period gav den åttonde Tokugawa shogun tillåtelse till två svärdssmeder som var verksamma i Edo eran att gravera in ett motiv av ett blad från växten Hollyhock (stockros). Växten var Tokugawa shogun släktens mon, heraldiska motiv. Tidigare hade den första Tokugawa shogun Ieyasu gett tillåtelse till en svärdssmed under sin era att använda släktens mon ingraverad på svärden han skapade. Det finns även en svärdssmed som fick tillåtelse av den kejserliga familjen att gravera in krysantemum, det kejserliga heraldiska tecknet på sina svärd.

Detta visar både på att de mäktigaste familjerna i landet hade blommor (naturen och trädgårdar var viktigt) som sina heraldiska tecken och att motiven placerades på svärden.

Äldre svärd innan stålsvärden

Tidigare förvarades det ”heliga ”svärdet som en av riksregalierna, i kejsarpalatset i Kyoto, idag finns detta svärd i ett shrine i staden Nagoya, det finns flera hypoteser om dess äkthet, men det ses av stat och kejsarfamiljen som en del av riksregalierna.

Flera japanska svärd beskrivs att ha sin egen personlighet, de har ofta och namn, de behöver speciell behandling och om de inte vördades korrekt kunde det skapas en turbulent atmosfär. Svärd användes bland annat till att förgöra onda andar, i skapelseberättelsen och i mytologin berättas om  krigare som fick vapen från andeväsen som hade införlivat övernaturliga krafter i vapnet. Detta gäller bland annat det svärd som tillhör riksregalierna. En förklaring till att vapen som skapades i äldre tider innan stålsvärden började tillverkas deponerats i gravar är att svärden ansågs ha magiska egenskaper och agens från gudarna som skulle beskydda de begravda.

De tidiga svärden av brons och järn som påträffas som arkeologiska fynd i bland annat Kofun (enorma gravar ofta med vallgravar som skapades omkring 250- 580 vt.) är alla raka och de var vanligt att de importerades från de äldre kungadömen som låg i området som idag är Korea och Kina.  Detta gäller för svärd skapade fram till Nara perioden 710 - 794 v.t., under den kommande Heian perioden började de skapas svärd med kurvatur. Denna utveckling fortsatte och svärdsformer, typologin går att följa genom tidsperioderna och är en av metoderna som används för att datera svärd.

De arkeologiska fynden från Kofun gravarnas visar att svärd var mycket vanliga fynd och ger ledtrådar till ledarnas aktiviteter och beteenden. Att svärd varit en viktig del av ledarnas liv får stöd av att de påträffas som arkeologiska fynd från olika tidsåldrar, olika geografiska områden och kulturer. Fynden från kungar under Kofun perioden i området kring japans största sjö Biwa hade flera svärd i sina gravar. Svärd beskrivs även som exklusiva gåva som använts för diplomatiska relationer mäktiga Yamato och kring liggande klander under den tid då japan som nation höll på att skapas, från omkring 250 vt. och framåt. I gravarna från Ainukulturen (japans ursprungsbefolkning som lever i Hokkaido, nordligaste ön) har påträffats flera svärd, bland annat japanska och inhemska ceremonisvärd av Ainu svärd kallade emush.

De arkeologiska fyndet av de två svärd som placerats under Buddhan i Todaiji templet i världens största träbyggnad i Nara (huvudstad i Japan under 700-talet)  av en kejsarinna under 700-talet visar på den tilltro och kraft som gavs till vissa svärd, detta pekar på att  svärdens ägare ansåg att de heliga svärden hade agens från gudarna och intressant är att de placerats där för ge kraft åt Buddhan.

Under våra resor i Japan berättar, visar och förklara vi om japanska svärd, tillverkningsmetoder och begrepp som Tachi, Katana, Wakizashi och Tanto. Sugata som är formen, kurvatur, Jigane som är mönster i stålet som skapas vid bearbetning med hammare och vi ser närmare på de olika mönster som skapas vi temperaturförändringar som hamon mm. Vi går igenom smidesprocessen och tatara ugnen där tamahagane skapas. Vi förtydligar slipning, skötsel och de olika delarna i japanska svärd som tsuba, menuki, fuchigashira, kozuka, kogai och vilka olika typer av saya, fodral som svärden förvaras i.

Svärdet nedan är  nytillverkat stålsvärd av tamahagane av mästersmeden Gassan Sadatoshi.  Motiv i gravyren en drake som slingrar sig runt ett plommonträd.